”Årets historia” och ”Vackrare än en almanacka”

Foto: Pixabay

”Årets historia” är en saga av H.C. Andersen. Inspirerad av den har jag gjort några förändringar och sagan heter nu ”Vackrare än en almanacka”.
”Det var i slutet av januari. En förfärlig snöstorm rasade. Snön flög i yrande virvlar genom städer och gränder. Rutorna var utvändigt som överklistrade med snö, från taken störtade den som drivor. Och så var det sån fart på folk, dom for helt enkelt i famnen på varandra om dom inte höll sig i lä.
Och bilar och bussar var liksom överpudrade, både dom som stod still och dom som sakta rullade fram på gator som täcktes av snö i drivor.
Och när äntligen stormen lade sig och det blev skottat här och där stannade folk när dom möttes. Ingen hade lust att kliva ut i den djupa snön, så att den andre skulle kunna slippa förbi. Tysta stod dom där, tills slutligen, liksom efter en tyst överenskommelse, båda steg ut med det ena benet i snödrivan.
Mot kvällen blev det alldeles lugnt. Himmeln såg ut som om den var sopad och gjord mera hög och genomskinlig. Stjärnorna tycktes vara spritt nya, och några var blå och klara. Det frös så det sprakade – inget under då att den översta snöskorpan blev så stark, att den frampå morgonen bar gråsparvarna. Dom hoppade omkring än uppe på snön, än där det var skottat. Men mycket att äta kunde dom inte finna, och dom frös ordentligt.
– Pip! sa den ena till den andra. Det här kallar man det nya året, det är ju värre än det gamla. Då kunde vi lika gärna ha behållit det. Jag är missnöjd, och det har jag skäl till.
– Ja, där sprang nu människorna omkring och sköt in nyår, sa en liten förfrusen sparv. Dom var rent vilda av glädje över att det gamla året nu gick sin väg. Och det var jag också glad över, för jag väntade att vi så skulle få varma dagar. Men det blev det då ingenting av, det fryser ju mycket värre än förut. Människorna måste ha tagit fel på tideräkningen.
– Det har de! sa den tredje, som var gammal och vit i toppen. Dom har något dom kallar almanackan. Det är deras egen uppfinning, och så ska allting rätta sig efter den. Men det gör det inte. När våren kommer börjar året, det är naturens gång, och efter den räknar jag.
– Men när kommer våren? frågar dom andra.
– Förr kom den när storken kom. Men den kommer ju inte längre sen människorna rumsterat om i naturen. Så nu får man titta efter tranan istället. Men det är mycket ovisst med honom, och här inne i staden är det ingen som vet något om det. Ute på landet vet dom det bättre. Ska vi flyga dit ut och vänta? Där är man närmare våren.
– Ja, det är nog gott och väl, sa en av dom, som länge hade stått och pipit utan att egentligen säga något. Men jag och min familj har här inne i staden en del bekvämligheter, som jag är rädd att jag skulle komma att sakna där ute. Här finns en holk som vi lagt beslag på. Där har vi vårt bo. Det finns också en familj som har som nöje att titta på oss, annars hade dom nog inte hängt upp talgbollar och små hus som dom fyller med nya frön varje dag. Det är liksom sörjt för en – och därför tror jag att jag stannar och att min man stannar, fast vi är mycket missnöjda – men vi stannar.
– Och vi, vi flyger ut på landet för att se om inte våren kommer! sa dom andra.
Och så flög dom.
Och det var ordentlig vinter ute på landet. Där var ett par grader kallare än inne i staden. Den vassa vinden svepte över dom snötäckta fälten. Människorna kurade i sina stugor när dom inte nödgades gå ut. Sparvarna satt i buskarna och frös.
– Pip! När kommer våren? Det dröjer så länge!
– Så länge! ljöd det över fälten från den högsta backen, som var höljd med snö.
Det kunde vara ett eko man hörde, med det kunde också vara rösten av den underliga gamla mannen, som satt där högst uppe på snödrivan i väder och vind. Han var alldeles vit, liksom en bonde som malt sin säd och hällt den över sig, med långt vitt hår, vitt skägg, alldeles blek och med stora klara ögon.
– Vem är gubben där borta? frågade sparvarna.
– Det vet jag! sa en gammal korp, som satt på grindstolpen. Han var inte märkvärdigare än att han erkände, att i vår herres sköna natur är vi alla småfåglar, och därför slog han sig också i samspråk med sparvarna och gav förklaringar. Jag vet vem gubben är. Det är vintern, den gamla mannen från förra året. Han är inte död, som almanackan säger, han är förmyndare tills våren kommer. Jo, än är det vinter. Hu, det knakar väl i er, era små stackare!
– Ja, är det inte det jag säger! sa den minste. Den där almanackan är bara människopåfund, den är inte lämpad efter naturen. Sådant skulle dom överlåta till oss, vi som är finare skapta.
Och det gick en vecka, det gick nästan två. Skogen var svart, den frusna insjön låg så tung och såg ut som stelnat bly. Molnen – ja det var inga moln, det var våta, iskalla dimmor som hängde över landet. Dom stora svarta kråkorna flög i skockar, utan ett skrik, det var som om allting sov.
Det gled en solstråle hän över sjön, och den lyste som smält tenn. Snötäcket över fältet och uppe på höjden glänste inte som förut, men den vita skepnaden, vintern själv, satt där med blicken stadigt vänd mot söder. Han märkte rakt inte, att snötäcket liksom sjönk ner i jorden, att här och där en liten gräsgrön fläck kom fram, och där vimlade det av sparvar.
– Kvivitt! Kvivitt! Kommer våren nu?
– Våren! ljöd det genom fält och äng och genom dom svartbruna skogarna, där mossan lyste frisk och grön på trädstammarna. Och genom luften kom flygande söderifrån dom två första tranorna. På ryggen hade de var sitt barn, en pojke och en flicka. Och när tranorna landat var det som om dom hälsade jorden som med en kyss, för var dom än satte sina fötter växte det fram vita blommor under snön. Hand i hand gick dom upp till den gamla mannen, vintern, för att hälsa. Dom lade sig vid hans bröst och i detsamma gick det som en skugga över landskapet. Strax började det blåsa och vinden jagade på molnen och så plötsligt sken solen så varmt. Vintern var försvunnen. Kvar fanns bara två små barn, och vart dom än vände sig, sköt det fram gröna knoppar på buskar och träd.
– Det kallar jag för nyår! sa sparvarna.
Gräset blev högre, sädesfälten allt klarare grönt och runt omkring sig kastade den lilla flickan blommor. Hon hade dom i överflöd i sin kjol, för hur ivrigt hon än kastade, var där alltid fullt. Hon skakade hela drivor av blomsnö över äpple- och körsbärsträd, så att dom stod i sin fulla prakt, innan dom ännu riktigt hade fått gröna blad.
Och hon klappade i händerna, och pojken klappade med, och då kom det fåglar fram, man visste inte varifrån, och alla kvittrade och sjöng:
– Våren är kommen!
Det var härligt att se. Och människa efter människa kom ut genom dörren i solskenet, ruskade på sig och sa:
– Det är välsignat skönt ute idag!
Där var sippor och gullvivor, ja i vartenda grässtrå var det saft och kraft. Det var en praktmatta att sitta på, och där satt vårens barns som växte mer och mer och blev ett ungt par.
Ett milt regn föll från himmeln över dom. Dom märkte det inte, regndroppen och glädjetåren blev en och samma droppe. Paret blev brud och brudgum och dom kysste varandra, och i samma stund sprack skogen ut. När solen gick upp var alla skogar gröna. Och göken gol och lärkan slog, det var den härliga våren.
Och så gick dagarna, och så gick veckorna. Värmen liksom vältrade sig ner. Heta luftböljor gick genom säden, som gulnade mer och mer. Nordens vita lotus på skogssjöarna bredde ut sina stora gröna blad över vattenspegeln, och fiskarna sökte skugga under dom.
Och på skogens läsida satt sommarens sköna maka, henne som vi såg som barn och som brud. Och hon såg mot dom stigande mörka molnen, som vågformigt liksom berg, svartblå och tunga, steg högre och högre. Varje vindfläkt hade lagt sig, varje fågel teg, det råddet ett allvar, en förväntan i hela naturen. Men på vägarna och i staden hade ingen människa tid att se mot himmelen upp.
Då lyste det plötsligt till som om solen hade brutit fram, blänkande, allt uppbrännande, och det blev mörker igen med ett rullande brak. Vattnet störtade ner i strömmar. Det blev natt och det blev ljus, det blev stillhet och det blev buller. Gräs och säd låg slagna till jorden, som bortsköljda, som skulle dom aldrig resa sig mer.
Men nu började regnet falla bara som enstaka droppar, solen lyste fram, och från strån och blad glänste vattendropparna som pärlor. Fåglarna sjöng, fiskarnas slog i ån, myggen dansade, och ute på stenen i vattnet satt sommarens make med drypande vått hår. Föryngrad av det friska badet satt han i det varma solskenet. Hela naturen var föryngrad runt omkring. Allt stod frodigt, kraftigt och skönt. Det var sommar, den varma härliga sommaren.
Och ljuvlig och söt var doften som kom från det frodiga klöverfältet, där bina surrade kring den gamla tingsplatsen. Björnbärsrevan slingrade sig upp kring altarstenen dit bidrottningen kom med sin svärm och satte vax och honung. Och kvällshimmeln strålade som guld och månen sken mellan aftonrodnad och morgonrodnad. Det var sommartid och ingen människa såg det utom sommarens maka och make.
Och det gick veckor, och det gick dagar. Skördemän och skördetröskor gjorde långa dagar, äppelträdens grenar sviktade med sina röda och gula frukter. Under hasselbuskarna, där nötterna satt i tunga klasar, vilade sommarens man och hustru.
– Vilken rikedom! sa hon. Runt omkring välsignelse, hemtrevligt och gott, och ändå, jag förstår det inte själv, jag längtar efter – vila – ro – jag vet inte rätta ordet för det. Nu plöjer dom redan på fälten igen. Mer och ständigt mer vill människorna vinna. Kommer du ihåg när vi två som barn kom hit till Nordens länder? Blommor förde vi med oss, härligt solsken och gröna skogar. Dom har vinden nu farit hårdhänt fram med, dom blir bruna och mörka som söderns träd, men dom bär inte gyllene frukter som dom.
– Vill du se dom? sa sommarens make. Nå, gläd dig då!
Och så lyfte han sin arm, och skogens blad färgades med rött och med guld. Det kom en sån färgprakt över alla skogar. Rosenhäckar lyste med eldröda nypon, dom mogna kastanjerna föll mogna ut ur dom svartgröna skalen, och inne i skogen blommade violerna för andra gången.
Men sommarens maka blev allt tystare, allt blekare.
– Det blåser kallt! sa hon. Natten har våta dimmor – jag längtar efter – min barndoms land.
Och hon såg fåglarna flyga bort, nästan varenda en, och hon sträckte händerna efter dem. Och allt gulare blev bladen i skogen, och det ena lövet föll efter det andra. Höstens stormar susade, det var långt lidet på hösten. Och på dom avfallna gula löven låg sommarens maka, henne som vi såg först som barn och sen som brud och maka. Hon såg med milda ögon mot den tindrande stjärnan, och hennes make, hösten, stod bredvid henne. En vindstöt virvlade upp löven – dom föll mot marken igen. Då var hon borta. Men en fjäril, årets sista, flög genom den kalla luften.
Och dom våta dimmorna kom, den isande blåsten och dom mörka, kalla nätterna. Sommarens make, hösten, honom som vi såg först som barn och sen som brudgum, stod med snövitt hår, men han visste det inte själv. Han trodde det var snöflingorna, som föll från skyn. Ett tunt snötäcke låg över den gröna marken.
Och så gick dagarna, och så gick veckorna. Julen och nyåret likaså. Barnet som kom med tranorna på våren hade åldrats till en snövit gubbe. Han satt, vänd mot söder och sa för sig själv och för sin maka, som var en del av hans hjärta:
– Det stundar till vila för mig.
– Låt snön ligga och värma över den unga säden! Ha tålamod och minns att din frihets timma kommer, när våren kommer.
– Men när kommer våren? frågade vintern.
– Den kommer när storken kommer. Fast den kommer ju inte längre. Människorna har ju förändrat naturen. Så du får vänta på tranan istället.
Och med vita lockar och snövitt skägg satt vintern, iskall, gammal och böjd, men stark som vinterstormen och isens makt, högt på backens snödriva och såg mot söder.
Isen knakade, snön knarrade, inte en vindfläkt rörde sig. Korpar och kråkor tog sig bra ut mot den vita marken. Och i den stilla luften knöt vintern händerna, och isen blev än tjockare mellan stränderna.
Så kom åter sparvarna från staden och frågade:
– Vem är den gamle mannen där borta?
Och korpen satt där igen, eller ett barn till honom, det kommer på ett ut. Och korpen sa till dom:
– Det är vintern, den gamle mannen ifrån i fjol. Han är inte död, som almanackan säger, han är förmyndare tills våren kommer.
– När kommer våren? sa sparvarna. Då får vi goda tider.
Och i stilla tankar nickade vintern åt den bladlösa, svarta skogen, där vart träd visade grenarnas vackra form och böjning. Och under vinterns slummer sänkte sig skyarnas iskalla dimmor – när vintern drömde om sin ungdoms- och sin mandomstid, och vid dagningen stod hela skogen präktigt klädd i rimfrost. Det var vinterns sommardröm. Solskenet strödde rimfrost på grenarna.
– När kommer våren? frågade sparvarna.
– Våren! ljöd det som ett eko från backarna där snön låg. Och solen sken allt varmare, snön smälte, fåglarna kvittrade:
– Våren kommer!
Och högt genom luften kom den första tranan, den andra följde efter. Ett barn satt på var och en av dom, och dom sänkte sig ner på det öppna fältet, och när barnen satte sina fötter på marken var det som om de hälsade jorden med en kyss, vita blommor växte fram under snön. Och dom hälsade på den gamle, tysta mannen och han försvann som buren av att töcken.
Årets historia var slut.
– Det är mycket riktigt! sa sparvarna, och det är också mycket vackrare än en almanacka.