”Tomten och hökaren” och ”Kluven”

architecture-3123512_640Foto: Pixabay

”Tomten hos hökaren” är en saga av H.C. Andersen. Inspirerad av den har jag gjort några förändringar och sagan heter nu ”Kluven”.
”Det var en riktig student, han bodde på vinden och ägde ingenting. Det var en riktig entreprenör, han bodde i en av sina många fastigheter och han ägde dom flesta av stadens butiker, och tomten höll sig till honom, för där fick han var julafton ett fat gröt med en stor smörklick i. Det kunde entreprenören ge bort. Och tomten stannade i butiken, och det var mycket lärorikt.
En kväll kom studenten in bakvägen för att köpa sig ljus och ost. Han fick vad han begärde, han betalade, och det nickades god kväll av entreprenören och entreprenörsfrun, och det var en kvinna som kunde mer än nicka, hon hade talegåvor. Och studenten nickade tillbaka, och blev så stående mitt i läsningen av det pappersblad som var lagt omkring osten. Det var ett blad rivet ur en gammal bok, som inte borde rivas sönder, en gammal bok full av poesi.
– Där har du mer av den! sa entreprenören och pekade på en bytta  med tidningar och lösa papper. Jag gav en gammal gumma några kaffebönor för den. Vill du ge mig en tolvskilling, så ska du få vad som är kvar av den.
– Tack! sa studenten. Låt mig få den istället för osten, jag kan äta smörgåsen bar. Det vore synd om hela den boken skulle rivas sönder. Ni är en präktig karl, en praktisk karl, men poesi förstår ni er inte på mer än den där byttan.
Och det var oartigt sagt, i synnerhet till byttan. Men entreprenören skrattade, och studenten skrattade, det var ju sagt bara på skämt. Men tomten blev förargad över att man vågade såga så till en entreprenör, som var fastighetsägare och dessutom så framgångsrik i affärer.
När det blev natt och butiken var stängd och alla utom studenten hade gått till sängs, gick tomten in och tog entreprenörsfruns munläder, det behövde hon inte när hon sov. Och när han satte det på någon sak i rummet, så fick denna talförmåga och kunde uttala sina tankar och känslor lika bra som frun själv. Men bara en i sänder kunde ha det, och det var en välgärning, för annars hade dom pratat i munnen på varandra. Och tomten satte munlädret på byttan, som dom gamla tidningarna låg i.
– Är det verkligen sant, frågade tomten, att ni inte vet vad poesi är?
– Jo, det vet jag, sa byttan. Det är sånt där som står nedtill i tidningarna och klipps ut. Jag skulle tro att jag har mer av den sorten i mig än studenten, och jag är bara en obetydlig bytta i jämförelse med entreprenören.
Och tomten satte munlädret på kaffekvarnen. Oj, vad den gick! Och han satte det på smörkrukan och på kassaskrinet. Alla var dom av samma mening som byttan, och vad dom flesta är eniga om, det måste man respektera.
– Nu ska studenten få! sa tomten och så gick gubben försiktigt uppför kökstrappan till vindsrummet där studenten bodde.
Det brann ljus där inne, och tomten kikade genom nyckelhålet och såg att studenten läste ur den trasiga boken där nerifrån hålet. Men så ljust det var därinne! Ut ur boken stod det en klar stråle, som blev till en stam, ett väldigt träd, som reste sig högt och bredde sina grenar vitt över studenten. Vart blad var så friskt, och var blomma var ett vackert flickhuvud, några med ögon så mörka och strålande, andra så blå och förunderligt klara. Var frukt var en glimrande stjärna, och så sjöng och klingade det så underbart vackert.
Nej, en sådan härlighet hade den lilla tomten aldrig tänkt sig, än mindre sett och hört. Och så blev han stående på tåspetsarna, kikade och kikade, tills ljuset släcktes där inne. Studenten blåste ut sin lampa och gick till sängs. Men den lilla tomten stod kvar, för sången klingade ännu så ljuv och härlig, en underbar vaggvisa för studenten som lade sig till ro.
– Här är makalöst! sa den lilla tomten. Det hade jag inte väntat. Jag tror jag stannar hos studenten.
Och han tänkte – och tänkte förståndigt – och så suckade han:
– Studenten har ingen gröt.
Och så gick han – ja så gick han ner till entreprenören igen.
Och det var väl att han kom, för byttan hade nästan slitit ut fruns munläder. Hon hade rabblat upp från början till slut allt vad hon rymde inom sig, och nu skulle hon just till att vända på sig och ta alltsammans om igen i motsatt ordning. Men så kom tomten och tog munlädret tillbaka till entreprenörsfrun.
Men hela butiken, från kassaskrin till vedpinnar, hade från den stunden alldeles samma mening som byttan. Och dom hade en sån aktning för den och trodde den om så mycket, att när entreprenören sedan läste nyheter och kommenterade händelser ur sin tidning, den som kom på aftonen, så trodde dom att det kom från byttan. Och alla ting i butiken tog till sig byttans ord och åsikter på det sättet att kaffekopparna, ja tillsammans med allt porslinet och besticken blev ordningsmakt, smörkrukan utsågs till syndabock och kassaskrinet blev byttans främsta rådgivare.
Men den lilla tomten satt inte längre i sin lugna vrå och lyssnade på all visdomen där nere. Nej, så snart ljuset lyste från vindskammaren, så var det som om strålarna var starka ankartåg som drog honom dit upp. Han måste bort och kika genom nyckelhålet, och där brusade en storhet emot honom, som den vi känner vid det böljande havet, när Gud i stormen går fram över det. Och han brast i gråt. Han visste inte varför han grät, men det var något så välsignat med gråten.
– Vad det måtte vara makalöst härligt att sitta med studenten under det där trädet! Men det kunde ju inte ske – han var glad över sitt nyckelhål.
Där stod han i den kalla gången ännu då höstvinden blåste ner från takluckan, och det var så kallt, så kallt. Men det kände den lilla tomten först när ljuset släcktes inne i vindskammaren och tonerna dog bort i vinden. Hu, då frös han och kröp ner i sin varma vrå igen. Där var bekvämt och hemtrevligt. Och när julgröten kom med en stor smörklimp – ja, då var det entreprenören som var mästare.
Men mitt i natten vaknade tomten av ett förfärligt buller på fönsterluckorna. Folk utanför dunkade på. Brandvakten tutade, det var stor eldsvåda, hela gatan stod i ljusan låga. Var det här i huset eller hos grannens? Var? Det var en uppståndelse!
Entreprenörsfrun blev så yr i mössan, att hon tog av sina guldörhängen ur öronen och stoppade dom i fickan för att ändå rädda något. Entreprenören sprang efter sina värdepapper och pigan efter sin sidensjal, en sådan hade hon råd till.
Var och en ville rädda det bästa, och det ville också den lilla tomten. Och i ett par språng var han uppför trappan och inne hos studenten, som stod helt lugn vid det öppna fönstret och såg ut på elden, som var i grannens gård mitt emot.
Den lilla tomten grep den underbara boken på bordet, stoppade den i sin röda luva och höll fast i den med båda händerna. Husets förnämsta skatt var räddad! Och så flög han iväg, ända upp på taket, ända upp på skorstenen. Och där satt han, belyst av det brinnande huset mitt emot, och höll med båda händerna fast i sin röda luva där skatten låg.
Nu kände han sitt hjärtelag, vem han egentligen tillhörde. Men när elden sedan var släckt och han hade hunnit sansa sig igen – ja, då sa han:
– Jag vill dela mig emellan dom. Jag kan inte överge entreprenören alldeles – för grötens skull.
Och det var mycket mänskligt! Vi andra väljer också entreprenören – för grötens skull.

 

 

Annonser