Rollspelet

Vad skiljer fiktionen från verkligheten?

Att leva är att välja. Men för att välja väl
måste man veta vem man är och vad man står för.
Vart man vill komma och varför man vill komma dit
– Kofi Annan, FN:s generalsekreterare 1997-2006

                        Foto: Pixabay

Rollspel har kommit att bli en av Sveriges största hobby och fritidssysselsättning sedan 1970-talet när spelformen kom. Men hur mycket tid lägger vi ner på att studera rollspelet i den verkliga världen?

Kanske gör läsning av fantasiprodukter oss
högmodiga och opålitliga.
– Ur boken ”Om konsten att läsa och skriva”
av Olof Lagercrantz, 1911-2002

Kanhända har underhållningsvärlden fått oss att tro mer på hjältar än på gemensamma insatser för att få till stånd en trygg värld och hoppfull framtid. Eller som författaren Sigfrid Siwertz skrev:
”Det skulle vara oerhört intressant att efterforska i vilken grad vår människokunskap är byggd på umgänget med fiktiva karaktärer. Jag tror att även rätt återhållsamma läsare skulle häpna över den roll som fiktionen spelar för vår förmåga att bedöma folk.”
Ett sätt är att i vårt mångfasetterade etiska/oetiska och moraliska/omoraliska samspel tänka sig fem roller och fundera på vilken roll man själv spelar i olika situationer.

1. fuskare, opportunister som inte följer, som ändrar och drar fördel av systemen
2. systemfunktionärer, dom som livnär sig på och på så sätt drar fördel av systemen – oavsett hur det fungerar
3. dörrväktare, dom som ser på och accepterar vilket system som helst
4. hjältar och hederligt folk som kämpar och protesterar mot orättvisor i systemen
5. offer, dom som far illa och drabbas av orättvisorna i systemen

Ett förslag, om man vill man träna på detta med roller, är att studera Jan Guillous bok/film ”Ondskan”.

              Foto: Pixabay

Det går inte att blunda för det faktum att det i alla tider och överallt alltid funnits dom som tänjer på dom etiska och moraliska gränserna Men dom skulle aldrig lyckats om det inte fanns systemfunktionärer och dörrväktare som stöttar dom och deras idéer. Eller med Sigfrid Siwertz’s ord:
”Hårda människor gråter lätt inför fiktiva öden, där deras egen egoism inte är engagerad, dom får här avlopp för tårar som dom aldrig skulle fällt ute i den bistra verkligheten. Nej, det blir helt andra toner när dom lagt boken ifrån sig.”

***