”Kejsarens nya kläder” och ”Ledarskap”

Foto: Pixabay

”Kejsarens nya kläder” är en saga av H.C. Andersen. Inspirerad av den har jag gjort några förändringar och sagan heter nu ”Ledarskap”.
För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han lade alla sina pengar på att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig inte om vad hans soldater gjorde eller hur folket bodde eller levde. Och gick han på teatern eller åkte han omkring på promenader var det för att få visa upp sina nya kläder. Han bytte rock varje timme på dagen och liksom man säger om en kung: han är i rådet, så sa man alltid här: kejsaren är i garderoben. I den stora staden, där han bodde, var det mycket livligt. Varje dag anlände många främlingar, och en dag kom två bedragare. Dom gav sig ut för att vara vävare och sa att dom kunde väva det vackraste tyg som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, dom kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att dom var osynliga för varje människa, som var oduglig i sitt arbete eller gränslöst dum.
– Det skulle ju vara präktiga kläder, tänkte kejsaren. Då jag hade dom på mig, skulle jag kunna upptäcka, vilka män i mitt rike som inte duger i det yrke dom har, och så skulle jag kunna skilja dom kloka från dom dumma. Ja, det tyget måste genast vävas åt mig. Och så gav han dom två bedragarna mycket pengar i förskott så att dom skulle börja sitt arbete.
Dom satte också upp två vävstolar och låtsades, som dom arbetade, men det fanns ingenting i vävstolen. Dom begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld; men detta stoppade dom i sin egen ficka och arbetade med dom tomma vävstolarna, och det till långt in på nätterna.
-Nu skulle jag ändå bra gärna vilja veta, hur långt dom kommit med tyget, tänkte kejsaren. Men han var lite underlig till mods, då han tänkte på, att den som var dum eller illa passade för sitt ämbete inte kunde se tyget. För sig själv trodde han inte att han behövde vara orolig, men han ville ändå först skicka någon för att se till, hur det förhöll sig.
Varenda människa i staden visste, vilken sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se, hur dålig eller dum hans granne var.
– Jag vill sända min gamle, redlige minister till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan bäst se hur tyget tar sig ut för han har förstånd, och ingen sköter sitt ämbete bättre än han.
Nu gick den gamle, hederlige minister in i salen, där dom båda bedragarna satt och arbetade med dom tomma vävstolarna.  Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men det sa han inte.
Dom båda bedragarna bad honom gå närmare och frågade, om det inte var ett vackert mönster och sköna färger. Dom pekade på den tomma vävstolen. Den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp ögonen, men kunde inte se någonting, för det fanns ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det, bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt arbete? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.
– Nå, ni säger ingenting, sade den ene..
– Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert ! sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag skall säga till kejsaren, att jag tyckte väldigt mycket om det.
– Nå, det gläder oss, sade dom båda vävarna, och nu nämnde dom färgerna och det sällsamma mönstret vid namn. Den gamle ministern hörde noga på, så att han skulle kunna säga detsamma, då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.
Nu begärde bedragarna mera pengar, mera silke och guld, som dom skulle använda till vävnaden. Alltsammans stoppade dom i sina egna fickor, och i väven kom inte en tråd, men dom fortsatte som förut att väva på den tomma vävstolen.
Kejsaren sände snart en annan av sina hederliga tjänsteman dit för att se, hur det gick med väven och om tyget snart vore färdigt. Det gick på samma sätt som med ministern: han såg och såg, men eftersom det inte fanns annat än dom tomma vävstolarna, kunde han ingenting se.
– Ja, är det inte ett vackert tyg? sade dom båda bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret, som alls icke fans till.
– Dum är jag inte, tänkte mannen. Det måste vara min anställning hos kungen som jag inte duger till? Det var då verkligen konstigt! Men det får jag inte låta någon märka. Och så prisade han tyget, som han inte såg, och förklarade dom sin förtjusning över dom vackra färgerna och det präktiga mönstret. Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.
Alla människor i staden talade om det vackra tyget.
Nu ville kejsaren själv se det, medan det ännu var i vävstolen. Med en hel skara utmärkta män, bland dom dom två gamla, hederliga männen, som förut hade varit där, gick han till dom båda listiga bedragarna, som nu vävde av alla krafter, men utan något material i vävstolen.
– Ja, är det inte magnifikt? sade dom båda hederliga männen. Eller hur ers majestät, se vilket mönster, vilka färger! Och så pekade dom på den tomma vävstolen, för dom trodde, att dom andra nog kunde se tyget.
– Vad vill det här säga! tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var det förfärligaste, som kunde hända mig!
– Åh, det är mycket vackert! sade kejsaren. Det har mitt allra högsta bifall. Och han nickade belåten och betraktade den tomma vävstolen; för han ville inte säga, att han ingenting kunde se. Alla, som han hade med sig, såg och såg, men såg ändå inte mer än alla dom andra. Dom sade, liksom kejsaren: Åh, det är mycket vackert! och rådde honom att klä sig i detta nya präktiga tyg första gången vid den stora procession, som snart skulle äga rum.
– Det är magnifikt, ypperligt, charmant! gick det från mun till mun. Kejsaren gav bedragarna var sitt riddarkors att hänga i knapphålet och titeln vävjunkare.
Hela natten före den dag, då processionen skulle äga rum, satt bedragarna uppe och hade över sexton ljus tända. Folk kunde se, att dom hade bråttom med att få kejsarens nya kläder färdiga. Dom låtsades, som dom tog tyget ur vävstolen. Dom klippte i luften med stora saxar. Dom sydde med synål utan tråd och sade slutligen
– Se så, nu är kläderna färdiga!
Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta följeslagare och dom båda bedragarna lyfte ena armen i vädret, som om dom hållit i något, och sade:
– Här är benkläderna!
– Här är rocken!
– Här är manteln!
och så vidare. Dom är lätta som spindelväv ! Man skulle kunna tro, att man inte hade någonting på kroppen, men det är just det som är det fina hos dessa kläder.
– Ja! sade alla följeslagarna, men dom kunde ingenting se, för det fanns ingenting att se.
– Skulle nu ers kejserliga majestät allra nådigast tänkas ta av sig sina kläder så skall vi klä på er dom nya där borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.
Kejsaren tog av sig alla sina kläder och bedragarna låtsade, som dom gav honom plagg efter plagg av dom nya, som skulle vara sydda. Dom tog honom om midjan och liksom band fast något. Det var släpet och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.
– Gud, vad det klär er väl ! Vad det sitter utmärkt! sade dom allesammans. Vilket mönster! Vilka färger! Det är en dyrbar dräkt!
– Tronhimmeln, som skall bäras över ers majestät i processionen, väntar där utanför! anmälde överceremonimästaren.
– Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.
Kammarherrarna, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om dom tagit upp släpet, och gick och höll händerna i luften, för det fick inte märkas att dom ingenting kunde se.
Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:’
– Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja, att han ingenting såg för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.
– Men han har ju ingenting på sig ! sade ett litet barn.
– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.
– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
– Han har ingenting på sig!
– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att dom hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som alls inte fans.